30 år sen SM-guldet

När Björklöven vann den fjärde matchen i finalserien mot Färjestad med 6-1 den 15 mars 1987 säkrade man klubbens första och hittills enda SM-guld.

Johan Törnqvist var en av hjältarna den säsongen och han minns tillbaka på den dagen.

 -  När jag tänker tillbaka så minns jag väldigt mycket av den dagen. Det var det största som hände i mitt hockeyliv i och med att det var min största framgång inom ishockeyn. Man påminns lite då och då om det, jag var till exempel på idrottsgalan för ett par månader sen med många av de andra hjältarna. Då tänker man att det var väldigt trevligt hemma i Umeå den där söndagseftermiddagen för 30 år sen. 

Anledningen till att man tog SM-guld är flera men han minns speciellt ett möte innan en bortaturné som en av nycklarna till att man kunde gå hela vägen.

 - Vi var väldigt starka på hemmaplan under hela säsongen och vi hade ett väldigt bra och komplett lag. En viktig anledning till SM-guldet hittade vi också när vi hade ett snack några månader innan den 15 mars under en bortaturné där vi skulle möta bland annat Leksand. Innan pratade vi med tränaren Hans "Virus" Lindberg om att vi måste hitta en väg att bli lika starka på bortaplan som hemma i Umeå. Det blev vi också efter det och började även förstå att vi var väldigt bra även på bortaplan. Det gjorde att vi fick en stark tro på att vi kunde gå hela vägen, vilket vi också gjorde.

Numera följer han inte Björklöven på samma sätt som han gjorde tidigare då drivkraften inte riktigt finns där längre.

- Jag är inte så aktiv längre. Jag har sett några matcher på plats och några matcher på tv den här säsongen. Men jag måste vara ärlig och säga att jag inte har den drivkraften längre att jag måste se allt även om jag skulle kunna det.

Lagkamraterna från förr håller han kontakt med även om det inte är lika mycket kontakt med alla.

 - Vi har en del kontakt vi som bor här i Umeå. Bland annat så jobbar jag med Lasse Karlsson och Rolf Berglund på brandkåren och det har jag gjort sen vi tog SM-guldet tillsammans. De träffar man ju jätteofta såklart men det övriga som Göte Wälitalo, Micke Andersson, Peter Andersson med flera som bor kvar i stan träffar man mer sällan men ändå några gånger per år. Det blir alltid lite snack om vilken sammanhållning vi hade och hur kul vi hade tillsammans. Det var en speciell känsla som gjorde att vi kunde vinna SM-guld och alla kommer fram till samma saker. Vi spelade för varandra och det var självklart att man skulle offra sig för varandra. Vi hade högt i tak och kunde både kritisera och berömma varandra.

Jobbet inom brandkåren skiljer sig inte så mycket från det lagarbete som det inom ishockeyn och han har jobbat heltid inom brandkåren sedan 1987.

 - Det passar mig bra med det idrottsutbytet man har på brandkåren och det är ett lagarbete även här och man ställer höga krav på varandra. Jag trivs väldigt bra i det lagarbetet som är här och det beror nog på att man trivdes bra även inom hockeyn med det. Det känns inte som det är 30 år sedan SM-guldet och man blir nästan rädd när man tänker på att det är så länge sen men det är bara att acceptera.